Hoppa till sidans innehåll

SÅ VANN DEGERFORS IF STORA SILVER 1963 !


SÅ VANN DEGERFORS IF STORA SILVER 1963 !
ARTIKELN SKREVS URSPRUNGLIGEN AV AGNE ANDERSSON OCH VAR INFÖRD  I VÄRMLANDS IDROTTSHISTORISKA SÄLLSKAPS TIDNING ”VISAREN” NR 2/2010. DENNA FÖRKORTADE VERSION HAR LARS-GÖRAN BENGTSSON STÅTT FÖR I SAMARBETE MED AGNE ANDERSSON.

 

Med Gunnar Nordahl som ny tränare, i och med höstsäsongen 1961, säkrades nytt kontrakt efter vinster i de fem sista matcherna. År 1962 var det kärvt IGEN, klart först efter näst sista matchen. Några stora förväntningar fanns därför knappast inför 1963 års säsong.

 

VÅRSÄSONGEN 1963

Efter vårens träningsmatcher var det så dags för allsvensk premiär på Stora Valla mot nykomlingarna i allsvenskan, Halmia. Det blev en bra start, vi vann med 5-1 efter 4-0 i paus. Därefter följde bortasegrar med 1-0 mot Hammarby, där Rottnerosbördige Sven Lindberg vaktade målet, och mot Elfsborg med bland andra Ove Grahn och Henry Larsson. Det Malmö FF som vi den 1 maj mötte på hemmaplan hade ett starkt lag med Bosse Larsson, Ingvar Svahn, Pravitz Öberg och Krister Kristensson, men vi lyckades vinna med 2-1. 

Därefter blev det bortaseger med 3-0 mot Örgryte. Pressen hade nu alltmer uppmärksammat vår något oväntade framfart och skrev speciellt mycket om Lasse Heineman som under våren hade debuterat i landslaget. Vi hade lett serien sedan första omgången, nu med tio poäng, närmast följde Norrköping och AIK med sju poäng. Matchen därpå var mot just AIK, hemma på Stora Valla. Då kom den första förlusten, 0-1 efter ett frisparksmål av Bengt Anlert. Så långt hade jag på sex matcher mött tre yttrar som under senare tid hade spelat i landslaget, Tom Thuresson i Hammarby, Jens Söderberg i Elfsborg och Lennart Backman i AIK. Av dessa tre var Lennart Backman den svåraste att möta.  I nästa match mötte vi Norrköping på bortaplan, och det blev en ny förlust, 0-2. De hade ett

mycket starkt lag med många kända namn som Bengt ”Zamora” Nyholm, Åke ”Bajdoff” Johansson, Björn Nordqvist, Ove Kindvall, Harry Bild och Örjan Martinsson. Norrköping och AIK med 11 poäng hade nu passerat oss i tabellen, vi hade fortfarande tio. I matchen därpå vann vi hemma mot Hälsingborg med 6-2. Nästa match blev det förlust, 2-3, mot Djurgården på Stockholms Stadion. Även deras lag innehöll många kända namn, bland andra Hans ”Tjalle” Mild, Gösta ”Knivsta” Sandberg och Leif Eriksson. Vårsäsongen avslutades med vinst 1-0 mot Örebro på Stora Valla och förlust, 0-1 hemma, mot ett IFK Göteborg med namn som Yngve Brodd, Bengt ”Fölet” Berndtsson, Bertil ”Bebben” Johansson och Owe Olsson.  Vårsäsongens facit var oväntat bra. Vi hade lett serien från start till och med sjätte omgången och även efter den åttonde omgången. Efter vårsäsongens slut hade Norrköping 18, AIK 15, Degerfors 15 och IFK Göteborg 13 poäng.

 

HÖSTSÄSONGEN 1963

Höstsäsongen startade med en storvinst, 7-3, mot IFK Göteborg på Nya Ullevi. Sedan följdeförlust med 1-3 borta mot Malmö FF, vinst med 3-0 hemma mot Elfsborg och vinst borta mot Hälsingborg med 2-1. Vi hade nu avancerat från tredje till andra plats, tre poäng efter Norrköping.

 

LITEN SERIEFINAL

Nästa match, den 1 september, var det dags att möta Norrköping på Stora Valla. Inför rekord-publiken, 21 065 åskådare, vann vi med 1-0, Tord Grip gjorde målet. Nu var det bara en poäng som skilde oss från Norrköping. Derbymatcherna mot Örebro var alltid svåra, men det blev årets andra vinst mot dem då de bortabesegrades med 2-1. Så följde 0-0 mot Djurgården på Stora Valla och därefter två förluster, 0-3 hemma mot Örgryte, då Agne Simonsson hade uppvisning. Att han var mardrömsspelaren att möta är Håkan Höglander och jag helt överens om. I nästa match blev det en förlust som sved, 1-6 i en elljusmatch mot AIK på Råsunda. Efter den ut-skåpningen kändes det inte heller alls säkert att åka till Halmstad och möta Halmia i den näst sista seriematchen. Men det blev en säker vinst med 4-1. 

 

LÄGET INFÖR SISTA MATCHEN

Norrköping ledde serien på 31 poäng och var redan klara guldmedaljörer. Därefter följde Degerfors 27, AIK och Djurgården 26, Malmö FF 25 och IFK Göteborg 24 poäng. Det var således fem lag som konkurrerade om övriga tre medaljplatser. En vecka före den sista matchen hade jag, vid de akademiska mästerskapen mellan Sveriges universitet, råkat ut för en mycket allvarlig ledbandsskada i foten. Jag kunde så sent som på torsdagen, tre dagar före matchen mot Hammarby, inte gå utan att halta rätt ordentligt. Men lagledaren Tore Karlsson sade att jag ändå skulle komma till Degerfors. På söndag förmiddag kom Gunnar Nordahl och Tore Karlsson och gjorde klart att jag själv fick bestämma om jag skulle spela eller inte. Det var ett stort ansvar och ett svårt beslut. På den tiden fanns inte avbytare, så om det under matchen skulle visa sig att jag inte kunde spela vidare skulle laget bli en man kort. Jag hade spelat alla matcher i serien fram tills dess och ville förstås gärna spela den sista också. Mitt beslut blev att spela. 

”Skottet ändrade riktning och gick inte bara mot utan också i mål”

 Matchen mot Hammarby IF blev dramatisk. Det trodde vi inte i halvtid då vi ledde med 1-0 och ännu mindre efter sex minuter i andra halvlek då vi ökat till 2-0. Men sedan hände saker, och mälen kom tätt. Efter att Hammarby tagit ledningen med 4-3, i andra halvlekens 32:a minut, kom tanken om jag i Degerfors kanske främst skulle bli ihågkommen som den som förvandlade stora silvret till brons Det var nämligen så att centertanken ”Larsa” Johansson hade laddat för skott, drygt 20 meter från målet. Jag gjorde då vad som i nio fall av tio fungerar, täckte skottet för att förhindra bollen att gå mot mål. Men det tionde fallet inträffade, skottet ändrade riktning och gick inte bara mot utan också i mål.Då var det bara 13 minuter kvar av matchen. Mina räddare blev Tord Grip och Håkan Höglander. Vid kvitteringen till 4-4 sprang Tord med bollen ända från mitten av planen och igenom hela Hammarbys försvar. Håkan visade sin känsla för ”timing” genom att göra sitt enda mål under den allsvenska karriären. Tord avslutade med att göra 6-4. 

Lasse Heineman vann skytteligan med 17 mål tillsammans med Bosse Larsson, Malmö FF, Tord Grip blev trea med 15 mål. 20 år tidigare hade Gunnar Nordahl blivit den förste i Degerfors IF som vunnit skytteligan.

Det kan noteras att vi endast spelade en oavgjord match jämfört med Norrköpings sju. Både Norrköping och Degerfors hade fått 14 poäng på bortamatcherna, men hemma hade Norrköping erövrat 17 och Degerfors 15. Om man leker med tanken att nuvarande regel med tre poäng för vunnen match skulle ha gällt hade både Norrköping och Degerfors fått 43 poäng. Norrköping skulle i så fall ha vunnit serien på ett måls bättre målskillnad.

 

LEDARNA

Styrelsens resultat för ett lyckat resultat skall inte underskattas. I styrelsen fanns en verkligt stabil och kunnig trojka bestående av ordföranden Paul Sarwe, kassören Gunnar Carlberg och sekreteraren Bernt Bjurström. Ledarna närmast laget var Gunnar Nordahl, presentation överflödig, och Tore Karlsson. Den tidigare vänsterbacken Tore kanske för många mest är känd för att han brukade ”ta ner” Kurt Hamrin när Degerfors och AIK möttes. Dessa båda ledare hade stor betydelse för framgången. Gunnar genomförde tempofyllda och roliga träningar och Tore var en duktig taktiker. Bägge bidrog till en mycket god stämning i spelartruppen.

 

SPELARNA

19 spelare hade medverkat i seriespelet. Bland dem var Tord Grip och Lasse Heineman verkliga nyckelspelare. Med Lasse i laget visste man att det kunde ordna sig i matchen, även om det såg illa ut. Han hade verkligen förmågan att blixtra till och komma till lyckade avslut.

Bland de elva som fick medalj bodde alla utom jag i Degerfors kommun. Sven Augustsson bodde inte i själva tätorten utan i Svartå. Fyra bland övriga åtta i truppen bodde i Degerfors, men Leif Eriksson i Gullspång, Jan-Erik Carlsson i Kristinehamn, Stig Enock och Alf Karlsson-Rohdén i Karlskoga. Bland de elva medaljörerna arbetade alla utom Göran Kummelstedt, Sven Augustsson och jag på Järnverket. På den tiden tror jag inte att det fanns några kontrakt. För seriematcherna hade vi följande ersättning, 100,- för förlorad, 150,- för oavgjord och 200,- kronor för vunnen match. Det blev 3 650,- för den som varit med i alla matcher. Det låter kanske inte så mycket men det var ett välkommet tillskott för mig som i övrigt finansierade tillvaron genom studiebidrag, studielån och inkomster från arbete under sommaren. Men, 3 650,- 1963 motsvarar faktiskt runt 40 000,- i 2014 års penningvärde.

 

DEGERFORS IF – ETT UNIKUM

Jag har aldrig bott i Degerfors men hade turen att vara med i föreningen under en period med många duktiga spelare. Jag var den ende ”utbölingen” och möttes av en på alla sätt mycket välkomnande atmosfär och attityd. Det var inte svårt att komma in i den gemenskapen. Detta har medverkat till att jag har ett mycket stort ”Degerforshjärta”. I min yrkesverksamhet har jag sysslat ganska mycket med planering, och det är en bra erfarenhet när jag numera måste försöka se till att det i möjligaste mån inte är någonting som krockar med Degerfors hemmamatcher.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


 

Uppdaterad: 2015-03-19 19:14
Skribent: Lars-Göran Bengtsson

Postadress:
Vänersborgs Idrottshistoriska Förening
Benny Öst, Hästskovägen 47
462 54 Vänersborg

Kontakt:
Tel: +46052118785
E-post: This is a mailto link

Se all info