Hoppa till sidans innehåll
I början av 1900-talet kommer så höghjulingen, som består av ett främre hjul på en och en halv meter i diameter. Att framföra ett sådant ekipage kräver ett ansenligt mått av mod - eller dumdristighet. Märkligt att det över huvud taget går att cykla på en höghjuling på den tidens kullerstensgator. Fast det är klart, bättre sätt att visa sin manlighet finns ju inte!

Cykelsporten kommer till Vänersborg


År 5500 före Kristus sågar man av en mycket kort stock och borrar hål i mitten. Hokus pokus, hjulet är uppfunnen. Sju tusen år senare(!) börjar man utveckla det mest spännande transportmedlet - cykeln. Nu kommer man på den geniala tanken att göra den med fem hjul, vilket naturligtvis gör dessa vidunder nästintill omöjliga att styra. Fiasko är bara förnamnet.

På 1800-talet drabbas Europa under flera år av missväxt. Maten räcker inte till hästar varför ett energisnålare transportmedel verkligen behövs: Ett fordon som inte fordrar hö. År 1817 har Karl Drais från Tyskland kommit till en genialisk slutsats. En cykel behöver bara två hjul. Några pedaler och någon kedja har han dock inte tagit med i beräkningen. Man får helt enkelt sparka sig fram. Ingen direkt succé det heller.

Först på 1870-talet är den moderna cykeln någorlunda utvecklad – tack vare att de blir ett folknöje för överklassen. Det är ju inte alla, som har råd att köpa en ny cykel. Hur skulle det förresten se ut om alla landets medlemmar for omkring på en cykel. Någon måste ju också serva oss lite bättre bemedlade – anser överklassen unisont.

På 1920-talet börjar cykelintresset att skjuta rejäl fart i Sverige, nu med mer traditionella cyklar. Cyklisterna hittar man framförallt ute på landet. Nu kan man söka jobb längre bort från hemmet och en tur på sex mil till och från arbetet är inte ovanligt. Snart börjar man också tävla om vem som cyklar snabbast. Vi gubbar är ju sådana. Hur skall man annars kunna imponera på tjusiga damer?

Tävlingsverksamheten har därmed startat, inte minst i Vänersborg där cyklisterna tävlar för Vänersborgs idrottsförening. År 1927 tycker cyklisterna att de bör få bättre service från klubben. De anser att vid cykling längre än femtio kilometer skall det delas ut en banan vid vändpunkten och även att cyklisterna skall få ett glas dricka vid målet. Vilken fräckhet! Styrelsen är i upplösningstillstånd. Vid årsmötet våren 1928 tar de därför beslutet att helt sonika begära utträde ur Svenska Velocipedförbundet. På Brinkmans Konditori samlas därefter ett trettiotal intresserade – och bildar en egen cykelklubb. En klubb, som både serverar bananer och ”sötedricka”. Den gamla stammen skakar energiskt på sina bekymrade huvuden. Hur egocentrisk får egentligen en idrottsman vara? Vilka divor, vad blir nästa steg tro? Entrecote och snaps kanske?

1929 anordnar klubben, som nu döpts till CK Wänershof, sin första nationella tävling, det s.k. Lilla Edet-loppet, där man helt överraskande tar hem lagpriset. Året efter vinner Ernst Brodén tävlingen och blir också DM-segrare för juniorer, 50 km. Klubbens förste distriktsmästare. Stoltheten vet inga gränser. En händelserik tid följer, bland annat berättas det att vid en klubbtävling år 1936 skall två av de unga cyklisterna agera harar. Detta för att seniorerna skall få riktig hård träning. Nu går det inte riktigt som man tänkt. När de yngre cyklisterna får reda på att de skall släppas iväg tre minuter före, så far ”den lede” i hararna. Dessa två, Elof Eriksson och Henning Järpvik, vinner loppet – och slår istället det svenska rekordet på sträckan. Sensmoral: Ger man lovande juniorer lillfingret, tar de inte bara hela handen. Nej, de sväljer hela startfältet, inklusive styre, kedjor och cykelolja - och resten också förresten. När skall egentligen ungdomarna lära sig att respektera oss äldre, suckar cykelveteranerna uppgivet.

Under andra världskriget blir det, av naturliga skäl, dåligt med träningen. Dessutom blir landslagscyklisten Thure Carlsson sjuk under militärtjänsten och är tvungen att sluta med tävlingsåkandet. Tillsammans med Bertil Malmberg, som också slutar med tävlandet övergår de nu istället till styrelsearbete. Så småningom kommer ändå tävlingsverksamheten igång på nytt. 1947 är det exempelvis dags för ”Skoftebyrundan,” en lagtävling mellan Alingsås, Trollhättan och Vänersborg - med sju cyklister i varje lag. En succé som lockar fyra tusen åskådare, publikrekord för all idrott i Trollhättan. De kaxiga trollhättecyklisterna väntar sig nämligen stora framgångar. Så blir det dock inte, inte på långt när. Historisk segrare blir istället Gösta Svensson, Wänershof. Lagsegern går också den till vänersborgarna, som därmed tar hem vandringspriset för alltid. Saken blir heller inte sämre av att de upprepar segrarna både 1948 och 1949 och det blir också individuella DM-segrar både 1950 och 1951. Lägger man dessutom till att Barbro Johansson kompletterar med två DM-tecken i damklassen kan man konstatera att vänersborgscyklisterna hamnat i ett riktigt stim. Självklart är det kul med stora framgångar, men ännu roligare är det naturligtvis att visa grannstaden vem som verkligen regerar i Tvåstad.

Många av tävlingarna bjuder på stor dramatik. Hundra meter före mål, år 1949, väjer en cyklist för en nyfiken åskådare och kör rätt in i publikhavet. Ett äkta par skadas och får föras till lasarettet. Även Erik Karlsson, Wänershof, skadas och får föras bort på bår. I halvt medvetslöst tillstånd släpar han sig över mållinjen, innan det svartnar för ögonen på honom. Han faller ihop. En reporter är dock på plats och vill ha en intervju. Reportrar är ju sådana. De väjer ju inte för något, inte ens på den tiden. Erik svarar så gott han kan: ”Det gäller att kämpa när ett vandringspris på 150 kronor står på spel. Nu tog vi hem pokalen för alltid, bra så. Jag har gott läkkött så det skall nog ordna sig.” Tuffa killar de där Wänershofscylisterna. Speciellt eftersom Erik, enligt reportern, fått en faktura(!) på ryggraden.

 

1936 innebär en milstolpe i CK Wänershofs historia. Då inleder Thure Carlsson sin karriär i cykelsadeln - som 1939 leder till svenska cykellandslaget. Tyvärr kommer sedan kriget emellan. Dessutom insjuknar Thure under sin militärtjänst och en lysande cykelbana får ett alltför tidigt slut. En av Vänersborgs största cyklister är han likaväl.

I slutet av femtiotalet har vi två stora cykelaffärer i Vänersborg. Thure Carlsson på Edsgatan och Malmbergs på Drottninggatan. Det är mycket stort för oss smågrabbar att knalla dit, speciellt till den förstnämnde. Där kan man ju med egna ögon få se en riktig landslagsåkare på cykel. Visserligen har han slutat för en del år sedan, men att en vänersborgare representerar Sverige i cykel, ja det är så stort att man knappt kan fatta det. Har han armar och ben precis som alla andra gubbar? Jodå, visst har han det. Vi – grabbarna från Nygatan - möts av en vänlig, jovialisk man som ser ut precis som en vanlig gubbe. Ändå har han varit landslagsman i cykling. Mycket märkligt.

Cykeltävlingarna avgörs ofta på landsbygden, något som på sina håll väcker en del förundran. På en grusväg vid Vänersnäs dyker det plötsligt upp ett tjugotal kor, ledd av en äldre ”inföding”, som inte är det minsta intresserad av att flytta på sig. Tävlingsledaren försöker att övertyga mannen, med all sin diplomatiska värdighet – med en nymodighet som kallas mikrofon. ”Hallå där farbror. Vill ni vara så vänlig att fösa undan korna ett tag. Det kommer nämligen ett kompani med tävlingscyklister hit om några minuter.” Farbrorn tittar oförstående mot himlen. Vad är det som händer? Kanske är det rent av Gud Fader själv som pratar med mig genom den där konstiga meckapären? Tävlingsledaren upprepar sin uppmaning. Farbrorn tittar fortfarande mot himlen. Under tiden har korna lämnat vägen och knallar lugnt vid dikeskanten. ”Ja, nu gör det detsamma. Huvudsaken är ju att åtminstone korna begrep vad jag sa”, muttrar tävlingsledarenför sig själv. Ja, att ha känsla för nya, konstiga sporter är inte alltid så lätt. Eller som nutidens sportorakel, Göran Zackrisson, brukar säga: ”Det gäller att ha känsla för feeling”. (Zachrisson vet, som alltid, vad som är väsentlig information att ge till TV-tittarna.)                                                                                                                                                    

 

Uppdaterad: 19 FEB 2018 14:57
Skribent: JO Gustavsson
Epost: Adressen Gömd




Besök sedan 180720

Postadress:
Vänersborgs Idrottshistoriska Förening
Benny Öst, Hästskovägen 47
462 54 Vänersborg

Kontakt:
Tel: 0706513283
E-post: This is a mailto link

Se all info